Bloggandet, ätstörningen och träning och så ni! Det är fan det viktigaste i mitt liv!<3
Jag älskar och jag hatar min ätstörning, jag önskar ingen detta helvete.
Men samtidigt så är den också min bästa vän, något som jag har blivit grym på.

Tänkte berätta lite om hur min ätstörningshistorik ser ut faktiskt, tror inte att jag gjort det i denna blogg faktiskt, och det kan vara skönt att skriva av sig lite så att ni kanske kan få en liten uppfattning :)

Okeej, jag började banta tidigt, jag var väll runt 15-16 år, 2005/2006 där typ, min första diet ever var naturdiet med pulver, den klarade jag inte alls länge eftersom att det smakade röv, sen testade jag kålsoppedieten, det var god i början och man gick ner, men jag var dum å åt precis som vanligt när jag kört en vecka med den, så jag gick upp allt jag förlorat igen givetvis. Spelade mycket fotboll under tonåren, det slutade jag väll med runt när jag var sexton år, då började jag på gymmet istället, men inte alls så seriöst i början, kanske två timmar i veckan.

Sen runt när jag höll på att ta mitt körkort vill jag minnas, 2008, då började jag med en diet där man endast fick dricka vatten med cayenne och lönnsirap i, det smakade anus men klart man gick ner! Gick upp till mer än när jag började på dieten sen efter.
Jag tog mitt körkort, gick upp lite mer i vikt, hallå man kunde ju ta bilen överallt?
Söp en del, mycket öl? Gick upp lite till, inte så seriös med träningen...

Augusti 2009 ville min kompis att jag skulle vara brudtärna på hennes bröllop, jag såg ut som en stoppad korv i brudtärneklänningen.
Detta var första gången jag verkligen kände dödsångest för min vikt och hur jag såg ut, jag sade detta till mamma och jag berättade att dagen efter bröllopet skulle jag börja min resa mot en sundare vikt.
Bröllopet kom, jag åt som vanligt, drack också, åt kladdkaka till efterrätt, åt en bit till. Jag skulle ju ändå börja banta nästkommande dag så det var lite sista dagen i frihet tanken där.

Nästa dag kom, och jag och mamma hade letat fram en bok som hette 7 dagars Juicedieten- gå ner 3-7 kilo på en vecka.
Båda var jätte exalterade, och vi köpte hem alla ingridienser till alla olika smoothies och juicer, det var allt ifrån broccoli och sparris smoothies till riktigt goda fruktsmoothies, jag drack bara vissa av dem, dem som var godast, drack inte så många som det stod att man skulle göra, men mamma följde strikt.
I slutet av veckan hade jag gått ner från 81 kilo som var min startvikt till 74, 7 kilo på en vecka! Mamma gick ner 3.
Jag började få kommentarer om att jag gått ner i vikt och hur grym jag var, jag började då satsa mer på träningen och kontrollera maten lite mer, var tillsammans med min dåvarande pojkvän då, så var mest där, så mamma och pappa märkte inte så mkt i början.

Efter juicedieten såg min kost ut ungefär såhär: 1 lingongrova med bregott på morgonen, lite löpning i spåret efter det, sen lite vanlig lunch, typ nudlar kanske, någon timma på gymmet på eftermiddagen och så nån husmanskost till middag och säkert något "gottis" på kvällen.
Men jag åt ju mycket mindre än vad min kropp var van vid, så jag gick ju ner i vikt fortfarande, fick massvis med possitiva kommentarer.
Och i December samma år var jag nere på 66 kilon, jag hade alltså droppat 15 kilo från Augusti till December.

Folk tyckte att jag var fin nu, men jag ville bli finare, jag ville visa att jag kunde gå ner mer.
Slutade med allt vad socker hette, slutade dricka alkohol, slutade med mackor, pasta, smör osv.
Började fasta en gång i veckan, sen två, sen tre osv.
Jag droppade mycket mer i vikt  och i Maj 2010 hade jag blivit riktigt smal och fit, iaf som mina vänner uttryckte det, jag vägde väll 52 då vill jag minnas, men jag var inte nöjd här inte!
Vid detta laget hade jag flyttat in på gymmet typ, gymträning 3 timmar varje dag plus löpträning 1-2 gånger om dagen hemma.
Åt mest grönsaker och protein, och fastade typ 3-4 gånger i veckan, på bara vatten då.

I Juni skulle jag och en vän på Grönalund, vi skulle äta på Buffén där, jag var rädd och exhalterad på samma gång, jag plockade på mig alldeles för mkt mat och jag bara åt och åt och åt, jag fick ångest, en ångest jag aldrig kännt tidigare, jag ville kräkas, samtidigt som jag ville äta mer, jag köpte med mig massa godis hem och bara tröck i mig på vägen.
Det var som om någon annan tagit över min kropp, jag kunde bara inte sluta äta.
Gick hem och funderade, somnade och vaknade nästa morgon för att möta mamma och pappa, jag minns denna dag så jävla tydligt, den värsta dagen i mitt liv.
Dom satt vid frukostbordet, dom såg ledsna ut.
Och så säger pappa: - Vi har fått höra att du har anorexi, vi fick ett samtal.
Jag blev upprörd, rädd, ledsen och ändå lite lugn, kanske hade jag en ätstörning? Kanske kunde dom hjälpa mig nu?
Jag nekade givetvis mina problem men samtidigt såg jag det som ett klartecken, att nu vet dom, nu har jag anledning att inte äta så mkt.
Mamma tyckte typ att det var för att jag ville ha uppmärksamhet, NEJ det var för att jag ville bli perfekt, jag gjorde det ju för min egna skull inte någon annans eller?

Den kvällen åt jag bara grönsaker, nästa samma kväll med.
Sen slutade jag äta mat överhuvud taget och åt miniyoggi med crunchy och russin alla mål på dagen i typ två månader.

I Juni vägde jag nog 50, mamma och jag skulle åka till Turkiet, i hopp om att jag skulle börja må lite bättre av det.
Vi åkte och jag ville gå ner innan, men det fanns ingen tid till det, jag var redan smal, det var svårt att gå ner nu.
Jag minns att jag hade ett par ljusa jeans på mig på flyget, dom satt bra och jag kände mig rätt bra i kroppen.
Jag åt ingen frukost innan vi åkte, sen åt jag bara middag den dagen, sallad.
Dagen efter handlade vi frukostmat, gröt, på semestern?
Det åt jag varje dag den veckan, frukost och middag, middagen var ute på restaurang och blev oftast kött med sallad, åt varje dag den veckan och hade fruktansvärd ångest.
Gick på apoteket, frågade efter starka bantningspiller, fick inte köpa, var redan smal sade de i kassan, inte bra för mig.
Åt EN glass den veckan, en magnum, Fick ångest, men mamma var där för mig.
Åkte hem efter en vecka, hade samma jeans på mig, denna gång satt dom tajt, fettet bara vällde över kändes det som.
Slängde mig på vågen när jag kom hem SJU KILO UPP!
Jag ville skjuta mig i huvudet!
Åkte till min kompis på åland, åt godis, chips och bakverk hela helgen, var ledsen.
Kom hem, vägde 59.
Mamma och pappa åkte till Frankrike en vecka, jag drack bara vatten den veckan.
52 vägde jag när dem kom hem igen.

Mådde sämre och sämre, gjorde slut med min kille, han förstod ingenting, inte jag heller.
Nu åt jag aldrig mat längre, skulle jag äta skulle det bara vara asgott! Så jag levde på ben & jerrys, popcorn och naturgodis, men jag gick ändå ner, tränade ju MINST 21 timmar i veckan.

I augusti fick jag besked om att jag blivit antagen till högskolan i Gävle, började i samma veva på öppenvården på SCÄ, dom tyckte inte att jag skulle flytta och bo själv, det sket väll jag i.
Så jag flyttade i slutet av Augusti.
Nu var jag ensam, nu kunde jag göra precis som jag ville!
Mamma köpte mat för tvåtusen spänn till mig, lagade massa mat och frös in, jag rörde inte ens spisen de tre månader jag bodde där, jag åt ingenting Måndag till Lördag, bara the för att få lite värme, På Söndagar åt jag ALLT.
Chips, glass, godis, kladdkaka you name it.
Hade börjat få svår ångest, svimmade varje dag, fick blåmärken när jag sov, kunde inte träna, orkade knappt gå de 100 meter till bussen.
Gick ner till strax under 44 kilon.
Ringde en natt hem, jag ville hem! Jag kunde inte vara kvar längre.
Tog tåget en morgon klockan 5 för att aldrig komma tillbaka.
Det var i November...

Jag började öppenvården på SCÄ igen, jag hatade det! Jag minns att jag gick upp två kilo på deras dumma jävla matschema de första två veckorna, jag grät hela bilresan hem.
Nästa gång jag kom dit hade jag gått ner tre..
Det beslutades att jag skulle börja på Idun, en dagvård.
Jag kände mig för fet för en ätstörning, men mitt BMI visade på grov anorexi.

Vi skulle åka till Kapverde, i Januari 2011, SCÄ ville inte att jag skulle åka, dom trodde inte jag skulle klara det, men jag åkte ändå, med massa näringsdrycker nerpackade, jag vägrade att dricka dem, jag har faktiskt aldrig ens smakat på dem, de är alldeles för skrämmande.
Åt ingenting dagen vi skulle åka, kom fram, middagsbuffé! Åt allt jag drömt om, sprängmätt gick jag och lade mig, upp nästa dag för frukostbuffé, åt bara frukt och glass, samma sak till lunch och till middag för det mesta, åt mest skräp där, inte mkt riktig mat, på något vis var riktig mat läskigare än godis?
Som tur var hade dom både gym, vattengympa & strandgympa där nere, jag var med på allt!
Kände mig tjockast i hela Afrika, minns jag, men när jag ser bilder nu i efterhand så såg jag ut som en vandrande pinne.

Kom hem efter en vecka, hade inte gått upp något alls.
Kändes ändå dåligt, att jag unnat mig att äta, nu när jag skulle börja Idun och allt.

Började Idun i Februari, alla var så smala där, och jag kände mig bara fake, skulle äta frukost hemma, ljög och sade att jag gjorde det, sen fm. mellis när man kom dit, även det lyckades jag komma undan på något vis?
Sen lunch ute på restaurang, husmanskost, med potatis och sås dessutom, lämnade mat på tallriken, det fick man absolut inte göra.
Kom undan em. melliset för det mesta också, sade att jag skulle äta en glass med pappa på vägen hem.
Man fick skriva matdagbok, jag skrev i massa saker jag inte åt, så att det skulle se bra ut.
Skippade middagen hemma också.
Gick upp lite under veckorna på Idun men gick ner det igen under hemmaveckorna.

Åkte in på sjukhus för att jag hade puls på 35, vägrade dropp, då kunde man ju bli tjock.
Så jag lovade att äta bättre, började äta lite, men bara skräp under hemmaveckorna, mat gick bara inte.
Nu tränade jag bara fyra gånger i veckan, men fyra timmar dessa tillfällen, men det ljög jag ju givetvis också om.
Stod bara ut halva Idun-tiden, hoppade av efter fyra veckor, varför skulle jag ta upp en plats där för om jag inte ville bli frisk? Dom tänkte först ta in mig till slutenvården men jag vägde inte tillräckligt lite längre.
Hade gått upp en hel del, vägde 52 när jag hoppade av.

Sen började den absolut värsta perioden i mitt liv.
Fick bulimi, hetsåt varje natt, ingen mat under dagarna och massvis med skräp under nätterna, mådde så dåligt och gick upp asmkt i vikt, spydde inte ännu.
Började spy, vilken befrielse.
Men det var svårt, jag åt så pass mkt under nätterna och orkade inte träna, jag var ju ändå fet? Vågade inte visa mig på gymmet längre.

Sökte i Juli självmant till Mandometer-kliniken, bad om att få bli inlagd, men dom ville vänta lite, jag hade ju ingen farlig vikt nu pga. mitt hetsätande.
Började i dagvård 8-17 Måndag till Fredag, det var svinjobbigt, bara äta och vila, kunde inte fuska mkt, de enda målen man åt hemma var ju middag och kvällis, och denna gången hade mamma och pappa stenkoll!
Man åt som på en liten dator, till lunch och middag, så den registrerade mättnad osv.
300 gram mat åt man, och till frukost åt man som en häst.
Mina värden var inte så bra, levern och bukspottskörteln hade tagit skada.

En dag fick jag pyttipanna till lunch, jag hatar pyttipanna, jag rymde därifrån.
Och bestämde mig att jag fan inte ska gå kvar.
Tre månader hade jag gått där och inte fan mådde jag bättre, jag hade slutat spy men det var ju för att toan skulle vara låst efter måltid och man var ständigt bevakad.
Jag berättade att jag skulle hoppa av, då sade min behandlare att han skulle ha lyssnat på mig när jag sade att jag behövde en inläggning, och att jag kunde få en plats nu. Men nu ville jag inte längre, jag sket i allt som hade med frisk att göra.
Jag hoppade av, frös upp mitt gymkort igen och började leva på gymmet igen.
Började äta nyttigt som fan igen, hetsåt fortfarande dock men blev grym på att spy...

Tog bort min sjukskrivning i December 2011, började söka jobb och käka bantningsprep och träna igen.

Nu är jag här, i Mars 2012, lika ätstörd som för 3 år sedan, vill inte bli frisk nu, jag vill bara bli smal.
Jag tränar varje dag, 4a timmar om dagen, äter mest grönsaker och gröt, hetsäter en dag i veckan med spya.
Rasar faktiskt i vikt, får hem effe om ett par dagar.
Ska nå min lägsta vikt innan Juni är det tänkt.

Jag vill inte bli frisk just nu, jag vill bara bli smal.
Jag trivs och otrivs med min ätstörning, jag älskar och jag hatar den.
Har fobi för vågen, vågar inte ställa mig på den, förut stod jag på den typ 12 gånger om dagen, men nu har jag inte stått på den på månader.
Ska väll upp på den snart, men tills dess mäter jag med kläder, jag kommer i mina små anorexikläder igen, så jag är väll på rätt väg I guess.

Ganska långt och rörigt inlägg, skulle kunna skriva hundra gånger längre, men nu har ni kanske fått en liten bild varjefall?

Älskar er<3