Så jävla ledsen på livet.
Såklart har jag mått pissigt idag för att jag valde att inte träna, jag har ätit nyttigt och lite men ångesten är sjukt stor ändå.
Jag har kännt mig som ensammast och fetast i världen, ingen vill ha mig och ingen vill vara med mig.
Jag har bestämt mig för att dö, flera gånger idag.
Först tänkte jag att jag skulle sluta äta helt och tillslut svälta ihjäl, men jag kommer med all säkerhet att hetsa efter ett par dagar så det går ju inte.
Sen tänkte jag på att om jag skulle dricka upp hela flaskan Theralen och ta hela burken Lergigan, men tror inte man skulle dö på det.
Sen tänkte jag om jag skulle hoppa ut genom fönstret, men det är inte tillräckligt högt för att dö tror jag.
Tänk om man till och med skulle misslyckas med att ta sitt liv?
Hur kul vore det?
Jag vill bara bli smal, annars vill jag hellre vara död.
Jag vill duga för en gångs skull.
Smal och fin, kommer jag någonsin få vara det?
Skiter i om jag är lycklig, bara jag får vara smal.
Är ändå inte lycklig alls nu, det är inte kul att vara hungrig jämt, ha ont i kroppen jämt, vilja äta det mina vänner äter men inte kunna, osv.
Jag är så less, undra om det skulle funka med sömnmedecinen ändå?
Och fan vad äckliga ben jag fått, går ner för snabbt, men inte snabbt nog, och då hänger huden lixom, trots träning, fan vet inte vad jag ska ta mig till.
Beställde en dermaroller i all hast :O Kommer göra sjukt ont, men det är jag väll värd..
Det visste jag inte att det fanns som officiell diagnos ens, alltså bulimi med anorektiskt beteende. Trodde det var anorexi med hetsätning då...finns ju anorexi med enbart självsvält eller med hets&kompensation. Jaja, detaljer.. Jag har (allvarlig :S) anorexi påstår dom på enheten men jag håller inte med. Har varit sånhär LÄNGE men bara gått i behandling sen december, "min" enhet har bara öppenvård så dom tjatar om att skicka remiss till slutenvård och annars hotar dom med lpt. Fattar inte hur nån kan bli frisk i bara öppenvård, kanske är fel på mig.. Men dom säger så konstiga saker, kommer inte gå dit mer.
Men du, du VILL ju inte må såhär säger du, ska du inte börja någon behandling igen? Är du så gammal att du bor själv eller bor du med familjen? Vad är din vikt/BMI, om du vill säga? Det är så jäkla svårt att ta sig ur det här själv, särskilt om man är underviktig och hjärnan blivit sådär mat-bristig du vet? Själv kan jag inte se livet på nåt annat sätt än detta, fattar inte hur jag nånsin ska kunna ta mig ur denna härvan. Det känns som jag står bredvid mig själv och bara hjälplöst kan se på när Monster förgör hela mig..
Du duger. Och med diagnosen anorexi är du garanterat smal (fast jag vet precis, aldrig tillräckligt smal. Aldrig good enough. Blir fetare för varje kilo jag går ner, svär.)
Häng i, gör inget dumt. Kram(!)
åh hjärtat! saknar dig med! så mycekt! vi kan väl ses nästa vecka i stan på en kopp te eller något? :) pusspuss <3
