Jag blir så ledsen, av att hitta bloggar som är som mina.
Med små vackra tjejer som mår dåligt.
Som strävar efter att vara perfekta och tunna som luft.
Jag känner igen mig så mycket i dessa tjejer, jag är där och jag har varit där ett tag.
Ibland har jag varit starkare och klättrat en bit upp för att sen falla tillbaka till det gamla och trygga igen.
Men, det jag blir mest berörd över är åldern på dem som bloggar.
Ni är så unga fortfarande de flesta av er, hur kan man göra såhär mot sigsjälv när man är så ung?:(
Jag blir så himla ledsen, det måste finnas andra saker i livet, glada saker :(

Min förra dagvård jag gick, då var det en tjej som var 10 år där! Och en annan var 11, hon började samtidigt som jag.
Hon som var 10, hon var påväg att sluta, så hon hade alltså börjat där när hon var 9 år.
Hur kan man känna att man inte duger och att man måste bli smal och att man inte får äta när man är så liten?
När man ska leka och ha kul med sina vänner, gå i skolan, gå på kalas, leka i parken, äta godis på Lördagar och sånt som 9åringar gör?

Själv var jag 19 när jag fastnade ordentligt i min ätstörning, och nu är jag snart 22.
Men ända sedan 16års ålder har bantning och träning varit mitt största intresse.
Så jaa, jag har väll varit ätstörd sen 16års ålder egentligen, men det var först vid 19 som jag fastnade helt.

Och efter att ha blivit tvingad på sjukhus, behandlingar och möten så vill jag inte bli frisk längre.
Jag vill visa att jag kan vara sjuk och må bra, smal och fin och samtidigt må bra.
Men det är en Lögn, man kan inte må bra av att inte äta och att pressa sin kropp så som vi gör.
Skippa att följa med sina vänner på fest och middagar för att man är rädd för maten som kommer serveras exempelvis.
Hur bra mår man då? Om man jämt sitter hemma själv, och svälter, eller spyr, eller skär.
När vågen är ens bästa vän, och när man sitter hemma och räknar kalorier istället för att vara ute och grilla med kompisarna.

Det är så sorligt alltihopa.
Men ändå vill jag stanna här, vad är det för fel på mig?

Men kom ihåg tjejer.
Vi är inte vår sjukdom, vi är vi.
Vi är tjejer med en sjukdom, och någondag kanske vi kan vara starka nog att ta oss ifrån den?
Men jag är inte det, inte idag varjefall.
Someday..