Och jag faller.
Faller tillbaka till där jag började för lite mer än tre år sen.
Men det är lättare nu, nu har jag tre års vana bakom mig.
Nu kan jag ju dethär, jag kan fasta, jag kan räkna kalorier, jag kan kräkas, jag kan ljuga om att jag ätit.

Jag mår inte alls bra just nu, hela min kropp värker, och hela jag är blå, benen bokstavligt talat viker sig när jag bara rör mig en liten bit, orkar inte ens ta mig från soffan för att gå på toaletten lixom.
Det blir ingen träning idag heller, för mig är det - Go hard or Go home som gäller, allt eller inget.
Så tar jag mig till gymmet nu så kommer jag inte kunna göra mitt bästa, då skiter jag hellre i det.
Men vilken ångest som gnager i mig nu, den river och sliter i mig.

Tittar mig i spegeln tusen gånger, det är ett fetto som står där.
En som ingen någonsin kommer att vilja ha.
Jag måste bättra mig, jag måste bli som jag var, när jag var smal, och benig, och orkelös.
Då kanske någon kan se mig.

Jag är fast i ett hamsterhjul, jag bara springer vidare utan att stanna, och hjulet bara snurrar på.
Jag vet faktiskt inte om jag vill leva eller dö längre, eller om jag vill svälta ihjäl.
För då kanske dom ser mig varjefall.
Dom som borde finnas där men som inte ser längre, som bara tror att allt är bra igen.
Som säger åt mig att äta, som skiter i vilken ångest det verkligen ger mig.
Dom som brukade finnas där.

Jag behöver någon, någon som förstår och som finns där och kramar mig när jag är ledsen.
Som orkar lyssna på mina tankar.
Som kan acceptera att jag är såhär.

Just nu finns bara monstrena i mitt huvud, och dom är ju inte sådär speciellt jättesnälla.

Blev ingen mat igår, idag har jag ätit 1 dl minikeso och typ två matskedar med blandade naturella nötter.
Ikväll blir det kyckling med rotsaker i ugn.
Som jag vill spy upp.



Snälla ta mig tillbaka till detta...